Det var de citatet de...
Idag är jag helt tom. När man vet att någon eller några anhöriga inte mår bra känns det som att hela jorden snurrar dubbelt så fort mot vad den brukar. Jag jobbar nu så borde egentligen inte skriva, men om man ska klara dagen någotsisådär så behöver jag nog skriva av mig, men inte i detalj.
Skulle så himla gärna bara skriva allt i detalj vad som cirkulerar runt i mitt huvud med med tanke på de anhöriga behåller jag detta för mig själv och för mina närmaste.
Det jag kan skriva är hur jag känner.
På ett sett känner man sig delaktig och vill bara säga "det kommer att ordna sig". Men nu är läget så kritiskt att chansen för att allt ska sluta helt bra är bortblåst... Jag vill bara hålla om dem så att de känner att vi finns här. Jag vill inte vara den som är nyfiken på hur allt går utan den som kan stötta dem nu när det är tufft.
Fick en ren chock, det är lixom inte sant. Detta kan inte hända. Det får inte hända. Inte i verkligheten, bara på film!
Tårarna är hela tiden på väg att rinna nerför min kind. Men hela tiden måste jag anstränga mig för att inte fälla en tår, har jag fällt en så vet jag att det kommer att komma fler.
Jag har en helt underbar vän vid namn Alexandra som finns i alla lägen. Är så lycklig att vi funnit varandra på det sättet vi faktiskt gjort. Har väldigt roligt ihop med henne. Vad som än händer så vet jag att med henne blir jag alltid accepterad för den jag är. Vi har alltid haft en bra kompisrelation, aldrig varit osams, alltid kunnat berätta vad vi känner och kört med ett "ärligt" sätt till varandra.
Nä, just för tillfället kan jag inte skriva mer. Vet inte om jag fick fram så mycket vettigt men för mig känns det lite bättre.
Skriver mer senare.
Over and out.
idaMjohansson
