Mardröm.
Jonas och jag sa de till varandra igår... Detta måste vara en mardröm, det kan inte vara sant.
Kan inte någon nypa mig i armen och säga, "Ida, det är dags att vakna nu!".
Men nej, ingen som har gjort det hittills för allt är ju sanning.
Pratade redan i lördags med dem och de berättade lite hur läget var. Men det jag framförallt ville visa dem genom att ringa var att vi finns här. De brast ut i gråt och visste inte vart de skulle ta vägen. Vi har hela tiden sagt de, det kan inte vara han, det kan bara inte. Man har gjort allt för att ändra andras uppfattning av läget. Man vill ju inte tro något så hemskt om någon människa, och framförallt inte han...
Så glad att jag har Jonas nu, eller rättaresagt att vi har varandra. Tror ingen av oss skulle klara av detta annars. Att se några som står oss nära vara så djupt ledsna, besvikna, arga, chockad och tomma på en och samma gång. Det är fruktansvärt.
Tro mig, de dem går i genom nu önskar man ingen.
Tänker mycket på den andra familjen i bilden. Att utsätta några för sådant här....
Hur kunde allt bli så fel? Hur kunde de som var så bra bli dåligt på en så kort tid?
Ni som är mina nära, ni vet vad jag pratar om, ni vet precis.
Ni andra, detta är inget "tycksyndommig" skrivande... Tänk er för innan ni kommenterar något.
Over and out.
idaMjohansson
Kan inte någon nypa mig i armen och säga, "Ida, det är dags att vakna nu!".
Men nej, ingen som har gjort det hittills för allt är ju sanning.
Pratade redan i lördags med dem och de berättade lite hur läget var. Men det jag framförallt ville visa dem genom att ringa var att vi finns här. De brast ut i gråt och visste inte vart de skulle ta vägen. Vi har hela tiden sagt de, det kan inte vara han, det kan bara inte. Man har gjort allt för att ändra andras uppfattning av läget. Man vill ju inte tro något så hemskt om någon människa, och framförallt inte han...
Så glad att jag har Jonas nu, eller rättaresagt att vi har varandra. Tror ingen av oss skulle klara av detta annars. Att se några som står oss nära vara så djupt ledsna, besvikna, arga, chockad och tomma på en och samma gång. Det är fruktansvärt.
Tro mig, de dem går i genom nu önskar man ingen.
Tänker mycket på den andra familjen i bilden. Att utsätta några för sådant här....
Hur kunde allt bli så fel? Hur kunde de som var så bra bli dåligt på en så kort tid?
Ni som är mina nära, ni vet vad jag pratar om, ni vet precis.
Ni andra, detta är inget "tycksyndommig" skrivande... Tänk er för innan ni kommenterar något.
Over and out.
idaMjohansson
Kommentarer
Trackback
